4 minuter.

Mina vänner säger alltid att hela jag styrs av hur han och jag har det. Pojkarna alltså. Att jag inte går att få kontakt med när min hjärna är alldeles dimmig och full utav bara honom. I varenda vrå.
Och så är det nog. Jag kan inte tänka på något annat än honom och sakerna han sa på busshållsplatsen. Det är som att jag går omkring i en liten bubbla, där ingenting får plats förutom han, jag och hans piano.
Jag ville ju aldrig bli en sådan som lät hela min värld kretsa kring honom. Stjärnorna, kemiproven och våren, allt det där.
Jag är så himla liten. Obefintlig, svag och jävla liten. Det är April om 4 minuter.
Upp