9/1

Mitt januari började med att vi firade nyårsafton (surprise surprise) på Mariatorget. Vi trängdes i köket och lagade mat i typ ett halvt dygn och vi börjar bråka under lekarna och jag skulle kunna leva i de timmarna för alltid. 
(Jag är också bortskämd med många bra genbidrag till mina framtida avkommor).
 
Vi tackade varandra för att finnas till, tappade flaskor på kullerstenarna vid Ivar Lo och pussades när klockan slog 2017 men såg inte ett enda fyrverkeri. Kanske för att jag inte kollade. Men jag skrapar upp knäskålarna i någon stentrappa och hängde på alla mina vänners ryggar och var inte ledsen. Vi går på en fest jag inte kommer ihåg nu men som var rolig och vi går på en till fest som jag absolut inte kommer ihåg och vi haltar hem genom stan med våra skoskav och uppskrapade knän och jag inte var ledsen inte ens en liten stund. 
 
I regel är nya år alltid trögstartade. Jag har ändå varit med om ett par stycken nu och det är total stagnation på händelsefronten varenda gång. Som att allting bara vägrar och jag överkompenser med extra mycket prestationsångest över vad jag har och inte har åstadkommit under mitt liv. 
 I år tänker jag underkompensera med att inte lämna Vasastan på en vecka och inte slutföra sådant jag borde. 
 
För just nu är jag är utspridd över hela Sverige. Jag hör mig själv säga att det är så det känns i alla fall. Och så säger jag att jag är lycklig. Och så gråter jag på Stadsbiblioteket vid Svensk Litteraturhistoria och referar till mig själv som en fågelunge. Dricker för mycket kaffe och skriver för lite Ritorno. Hinner. Och hinner inte. Skriker ut i trapphuset och springer ner och ut och vill finnas till hela tiden.
 
Jag finns till för att känna. Det gör januari också.
Det är termodynamikens bortglömda lag eller något. 
|
Upp