:

Förtydligande: Jag hatar bara män som hatar feminister.
Älskar så JÄVLA mycket samtidigt
(haha)
nu ska jag promenera i regnet och dansa

om feministhat och en värld som är åt helvete fel

Idag satt jag på en busshållsplats som andades inget annat än grått och svenskt och rynkor i pannan, samtidigt läser jag det r.
Och alltså. Jag bara föll ihop. Tappar ork och precis allt hopp om mänskligheten när jag läser kommentarerna Lisa Magnusson har fått på sin blogg. Hur hon borde våldtas "din jävla hora" och hur Hanna Hellquist "lilla gumman" lugna ner dig nu va med det allt det här tjatet om feminism, och kolla upp din fakta. Hur dessa fantastiska förträffliga kvinnor ständig förminskas med kränkningar och hot.
Igår läste jag även Maria Sveland om det här outgrundliga svartsynta jävla hatet som finns mot feminister. Mot vårt kön och allt som andas och är feminism och lika villkor.

Och det lamslår mig. Människor vill ju inte ha jämställdhet (för då kanske vi ändå hade vi haft det vid det här laget). Jag har legat och hulkat kan inte att andas kanske inte vill kunna andas. Att ens stå rakt att bara vilja ta av mig alla mina kläder och skrika och sparka och slå ut i allt det här förvridna. För vi borde nog det, skrika sparka slås. Tills den dagen då vi är värda precis lika mycket. Tills, vi inte ses som det andra könet tills vi inte behöver svälja den vardagliga sexismen vi lever med i vartenda TV-program, serier och i skolan, på tunnelbanor, i relationer och i alla typer av media och mars och venus, allt vad genus heter och innebär.
Och nöj er inte. Nöj er bara aldrig, med att Sverige är det mest jämställda landet i världen. För vad spelar det ändå för roll? När det ser ut som det gör och när beundransvärda kvinnor får leva med det här hatet.

När Hanna skriver på twitter eller säger i radio att hon kallar sig feminist fullständig exploderar det i kommentarsflödet av hat och ilska. Och jag förstår, att det här hatet hos människor (för ja, jag tror inte att denna skara människor utgörs uteslutande av män) beror på rädsla för förändring och för att förlora respektive få makt.
Men så instinktiv att jag får kväljningar känner jag att vi måste dra i alla jävla bromsar som finns eller inte alls kanske trycka på gasen och hata män som Pär Sjögren (citerar kommentar till Lisa Magnusson "maken till hjärnslö människa har jag aldrig varit med om. Hoppas du blir våldtagen ditt pissluder"). Vända på det, eller kanske inte. Men agera i alla fall.
Låta håret växa ut och vara högljudda. Ställa oss upp och skrika i klassrummet när läraren säger att killar borde läsa Hemingway medan det för tjejerna nog passar bättre med Jane Austen. Skrik.
Alltså, på den där jävla busshållsplatsen och - i stunden - hatade. Och jag är fan glad att jag ens kan tänka så jävla helt åt helvete irrationellt och naivt.
Jag fullkomligt hatar hur den här världen ser ut, har sett ut och antagligen kommer fortsätta se ut. Jag vill inte ens leva i den.

"Det latenta, passivt aggressiva kvinnohat som både män och kvinnor bär måste problematiseras. Män lyssnar på män. Män vill bli respekterade av män, beundrade av män, smickrade av män. Kvinnor vill också bli respekterade av män, beundrade och smickrade: inte för sin sex appeal utan för sin intellektuella förmåga. Det vet männen. Det är därför de hatmejl jag får från män alltid handlar om mitt utseende (”ditt blonda luder”, ”din spacklade hora”) och mitt kön (jävla fitta) och aldrig om mina argument. Det skulle vara en lättnad att någon gång bli kallad idiot i stället för fitta/hora/luder. Att slippa reduceras till en kropp, ett kön. Att faktiskt, någon gång, bli bemött som en tänkande varelse"

Skriver Ann Heberlein. Och jag FÖRSTÅR om människor blir arga på min kanske känslobaserade avreagering men jag orkar faktiskt verkligen inte bry mig jag vill bara spy. Men läs. Tror jag. Bilda er en uppfattning och gör något. Känn och bli arga.

.

allting annat på den här jävla jorden är ändå bara skit
Upp