Hur trasig är du egentligen? frågar min pappa. Och det enda jag kan göra är att gråta. Över hela stan. Det här livet är för stort och för mycket för mig. Jag hinner inte med det. Orkar inte med det.

Det är som att min kropp ger upp. Min talförmåga slutar fungera och jag kommer på mig själv med att sitta och skaka. Och så regnar det mest hela tiden, nästan i symbios med mig. Men ändå.

De som säger att jag gråter utan anledning får gärna göra det, det gör mig inget. Jag är bara så hjälplös och rädd. Ikväll måste jag därför låsa in mig på ett kafé med en bra person och gå på författarkväll med Bob Hansson.

Och ni måste hjälpa mig. Snälla. Vad som helst. Något fint?

I fredags fyllde min mamma 46 år. Jag älskar henne så mycket. Hon fick Ulf Lundell-böcker, teaterbiljetter och parfymer. Och cupcakes och surdegsbröd på sängen.

På kvällen blev jag och mina mannar bjudna på middag hos bästa Emelie som vi inte träffat på hur länge som helst.

Ja, och det var ungefär den fredagen.

Hann läsa tidningen och dricka kaffe jättelänge imorse innan jag tog bussen till skolan, och möttes av denne

Hade världens längsta kemilektion också.

Men sen träffade jag My istället.

Vi tog igen, drack rabarber-te och planerade. Fina fina My.

När klockan blev 7 gick jag till Södra för sångafton. Det får representeras av den här värdelösa bilden på en så himla duktig Johanna.

och dör alltid av lika mycket stolthet<3

vi har mest legat i hans säng hela kvällen, ätit kantarellsoppa och surdegsbröd, diskuterat Juholt med familjen och kramat hunden.

och jag älskar honom så plågsamt mycket.

men i morse cyklade jag till Ritorno i min mans kläder och hängde med Klara. Klara är bäst. ni förstår nog inte hur bra hon är och hur mycket jag tycker om henne.

vi fotade gråsparvar, drack massa kaffe och åt äpplen från hennes trädgård. följde henne till balettakademien och cyklade hem igen. och hur gott vasastan luktar.

nu ska jag springa och plugga och kramas.

mötte Bob Hanssons blick för andra gången på en vecka idag utan att våga gå fram. men mina knän blir så skakiga och munnen torr och kinder rodnar och mitt vokabulär sprängs i luften och jag vill så mycket gå fram och bara krama och andas in all klokhet och för att jag är så skör och han har alltid varit som en avlägsen diktande trygghet på grov skånska men jag är för rädd att det skulle gå åt helvete fel om jag gjorde det så istället mötte jag bara Bob Hanssons blick för andra gången på en vecka utan att våga gå fram. och hur jag ångrar när jag står på tunnelbanan.

Idag är jag ledig. Firar med att plugga engelska. Och dansa.

Behöver Västkust, mormor, röda stugor och promenader i gummistövlar.

Jag har aldrigaldrigaldrig någonsin känt lika mycket utav en film som av den här. Aldrig påverkats såhär djupt ända ner i hjärteroten.

Den är så på riktigt och vital att varenda scen är smärtsamt att se, och vet ju precis uppgivenheten och saker som tar slut och hur det inte går att räddas eller repareras det går bara inte, och älska så högt överallt.

Man kan inte riktigt andas normalt efteråt. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara. Vill bara gråta. Se den.

Emelie och Oskar.

Blå tunga

Vinnie.

Idag börjar jag egentligen halv 12 men åker till skolan nu ändå. Puss

MEN. Bra saker: nytt objektiv, Vurmas chevre-och-rödbets-mackor, mamma, Sundbyberg, pojkvänner som försöker trösta ("men du är ju bäst i världen"), höst och mina nya byxor. Och Krister Henriksson.

Den här helgen har jag knappt gjort någonting på. Hängt med Emelie i massa timmar innan jag mötte upp Guido, Klara, Morgan och lite Kalle när de slutat. Vi köpte lite kläder och åt mackor på Urban Deli och jag tycker så mycket om dem.

Jag och Guido har passat Malte också, gått promenader och somnat framför Idol. Och pratat med pappa om saker jag vill förändra. Läst massa intervjuer med Ulf Lundell. Och nästan ingenting mer. Mest bara sovit och pluggat.

det är så himla otroligt suddigt i min hjärna. åker till pappa under paraply på livsrehabilitering och middag (och ännu mer plugg). fanjävlahelveteskitvadjaginteorkar