Livet är bäst. Nu gosar jag i storvillan.

Och igår hade jag världens bästa kväll, bestående balkonghäng med Vincent och Stoffe, hejdå-vi-kommer-sakna-dig-så-fruktansvärt-mycket-och-Stockholm-kommer-bli-så-annorlund-utan-dig-fest för Ville i hans trädgård, dans, kräftskiva hos finaste Fanny, och att ge mördarhårda attackkramar till tjejen på bilden ovan för hon fyller ju 17 och Guido-somna sent nära i stor säng.

Livet är bäst. Och ikväll ska vi ha födelsedagsfest för viktigaste personerna!!!

Hade inte velat det heller. Grattis till 17 världens bästa du!

Hon kan det mesta, är så snygg att det är jobbigt att gå bredvid och den roligaste personen jag vet. Hon är fantastisk.

Och jag har verkligen inte den blekaste aning om vem jag vore utan dig. Grattis älskade!

För reparation av onsdagstrasiga själar krävs korv&bröd och mellanmjölkspussar i hans knä efter skolan. Och bästa vänner äntligen samlade i en och samma säng igen. Och timmar av telefonprat med några man saknat. Och att boka billiga flyg och hostel. Och mammadiskussioner och K-special Vivienne Westwood.

Godnatt.

Och nu ska jag möta Kristoffer på morgonkaffe. Pussadjö.

(posa..)

Nu cyklar jag till Rålambshovsparken för "2 steg från Håkan". Peppen i det.

Kan inte riktigt beskriva den här dagen i ord. Inte förklara hur den har varit för absurdheten och världens mest långsamma kollaps samtidigt som puss och älskar dig så långt bortom döden och panikklammra sig fast.

Idag drack jag också kaffe med Norra Reals bästa personer och hängde på stentrappan med en hel hop fina tvåor och är så glad för att få vara tillbaka.

Där ska jag läsa en bunt böcker under parasoll och glömma allt vad sverigeväder heter.

Mitt liv just nu är kaos och tumult och så vackert att det enda jag kan göra är att gråta. Cyklar till Kungsholmen och hem till Amanda för att dricka te och äta muffins och ligga i bästa personernas knän. Vi ser Harry Potter igen och igen och igen, destruktiv-hånglar, hänger oss krampaktigt kvar och borrar in händer i hans rygg, älskar så helvetes jävla övermycket, spelar alfapet inpå natten och dör efter en timme isär. Jag skriker på mamma. Gråter på blöta bakgator. Fångas upp av en fin vän, lagar pasta&pesto och skrattar åt döden och allt som gör oss ont.

Och om en vecka börjar jag skolan igen. Är superpepp samtidigt som en bitande jävla monsterångest äter upp mig inifrån. Jo, kemi b och matte c är säkert jättegosiga ämnen.

När vi ses igen är jag förhoppningsvis inte likblek längre. Och då får jag krama mina bästa vänner igen efter en månad ifrån (det längsta vi varit ifrån varandra någonsin). Det är så svårt att vara utan att hulka kvälja andas för all saknad åtrå, vill ju bara ligga i samma säng en hel dag utan anledning - få bo i samma rum och göra allt kollektivt. Det är så ont och fel och obekvämt och ansträngt utan dem. Ni kanske inte förstår, eller så gör ni det - att utan dem i den här stan är ingenting fullkomligt helt. Åh herregud.

Pussadjö.

Nu ska jag titta på Tillsammans för tredje gången på två dygn. Ingen film har fått mig att känna som den på himla länge (Åh Ola Rapace). Och äta bananer, smarties och dricka ramlösa med ananas-smak.

Stockholmstockholmstockholmstockholmmmmm.

Måste sova bort all saknad i kroppen.

För om två dagar får jag kramas, pussas, skeda, gå armkrok, dansa längs sommarstockholms gator och på utemöbler, sitta i bästa vänners knän, hoppa på andras studsmattor mitt i natten och åka tunnelbana igen. Det kommer bli fantastiskt. Längtar så jag nästan går isär.

När jag ligger utan känsel i olika kroppsdelar på ett kallt balkonggolv, lyfter han upp och bäddar ner mig i min säng. Klappar på håret. "Sov så löser vi allt som är jobbigt sen". Klappar bort det onda. Och så hör jag hur han nynnar från köket och kan somna i något slags vaggande lugn bara han kan inge.

Han ger världens hårdaste kramar och luktar samtidigt på ens hår, skrattar högt och ler brett och köper impulsiva saker och sjunger när han lagar mat.

Han kan trösta bort allt det tröstlösa. Diskutera det viktiga och är den mest ickeegocentriska jag vet.

Min pappa är världens finaste bästa pappa, som klarar sig själv, har bondebränna ibland och blåmärkstummar och farmors porslin i skåpen och är bara världens bästa finaste pappa.

Han har precist fyllt 44 år. Och jag älskar honom!

Odlar visdomständer, jobbar och sliter, skrattar tills ingenting, köksdansar och nu ska jag kvällsbada.

Det känns så fel och ovant att inte somna med nackflås, för lite benutrymme och krampaktiga händer runt ryggar. Eller att han inte längre möter mig på cykeln när jag slutat jobba och dricker kaffe i mormors kök.

Ensamt fel och svindlande tomt.

Studio Total är förresten den intressantaste bästa pr-byrån som t.ex. låg bakom Gudrun Schyman och feministiskt initiativs uppmärksammade uppbränning av 100 000kronor för att visa på löneskillnaderna mellan könen. De skapade även Black Ascot-bloggen om den fiktiva personen Erika Ascot, och när hon sedan tog sitt påhittade liv hölls en askspridning/begravning för henne. Alltså åh.

Hela grejen är så spännande och bra! Läs om projektet här vetja. Vi får se vad som händer! Fint.

Har levt i tillräckligt mycket lera nu. Det får liksom räcka.

Fick halloumisallad med extra mycket avokado och balsamvinäger när jag ramlade hem idag. Efter en 8,5 h lång bussresa tvärs över Sverige, inkluderat trasiga airkonditioner och illaluktande stolsgrannar. Hann se lite Jönköping också.

Festivalens största nederlag var dock att missa JJ 01.30 för att istället sova.

- Kan gräma mig in i oändligheter.

Jag berättar om soppor och smålandsrullar, tecnhodans i gummistövlar, min och Klaras besatthet av femkronorsringar i tuggumiautomater, spela kort i minsta tältet med för många bra personer och långa caféefrukostar, ihopfallna campingstolar, sovsäcksskedning och grusgångsfest och skavsår och hans tröjor och örsnibbspussar och allt, så fort jag sovit mig i rytm.