När snön fortfarande ligger på marken, på taken, på bilarna. Överallt, och kylan slår mig i ansiktet med en stekpanna. Och hela kroppen bara gör ont, när verkligheten liksom kommer ifatt. Så skulle jag vilja må lite såhär:
Jag är fortfarande sjuk. Kanske överdrev en aning i morse med min halsont, men är så himla trött. Jag är fjorton och lyssnar på lasse lindh just nu. Det känns som att någon tar tag i mina vener och klämmer åt hårt så att blodet inte kan ta sig till hjärtat. Lite för mycket våren för ett år sen i hans låtar.
har skrivit typ 10000 sms som hamnat bland utkast bara
men
jag vill inte förklara via sms eller en facebookchatt
men så är det i alla fall
jag har aldrig mått bra,
förutom när jag var med dig
och när jag träffade dig så ändrades allt inuti och det var ganska främmande
och så var det läskigt också, men jag hade dig.
sen sket sig allting"
Hur säger man till någon att det inte längre är augusti?
Godnatt mina kära vänner. Jag ska försöka pallra mig i väg till skolan imorgon bitti med en massa fishermans friend och minst tio näsdukar i min väska. Den här kvällen har minst sagt varit väldigt underlig. Och så har jag pratat med fin bella om livet, flickor som är allt man själv inte är och har långa ben, och om hur allt bara går sönder till slut. Så att det egentligen inte finns någon mening med att vara rädd för saker - eftersom det ändå bara går sönder i slut ändan. Och den vetskapen gör oss en aning klokare och lite mindre rädda. Eller? Hm, det tåls vart fall att tänka på.
Odenplan har aldrig någonsin varit tommare och elakare mot mig än vad det var just den där kvällen.
Jag var på en fest i en charmig lägenhet där pojkar med stort lockigt hår hoppade runt till babyshambles med tomma vinflaskor som mikrofoner. Men den enda jag väntade på kom aldrig. Jag väntade på att han skulle dyka upp och kyssa mig på balkongen och smaka marlboro silver och vodka utblandat med fanta exotic thrill. Det gjorde han inte.
Så därför lämnade jag festen och stora lockiga hår i ryggen. Satte mig i 40:ans busskur och väntade på att bussen skulle komma och att han skulle sitta på den. Det var helt ärligt så jag tänkte. Och det är ett dumt påhitt att man ska tänka sådär när man är fjorton år.
Jag visste att bussarna hade slutat gå flera timmar innan och att det var torsdag och klockan var fyra men satt där ändå. Folk som gick förbi tittade underligt på mig och jag ville slå ihjäl alla par som kom hand i hand. Det är inte rättvist tänkte jag. Inte alls. Att de har någon att gå hem med och inte jag.
Jag ringde honom säkert 20 gånger och skickade flera desperata sms. Snälla ring. Snälla snälla snälla. Låt mig veta att du bryr dig. Några millisekunder i alla fall. Han ringde inte. Och jag rökte cigarett efter cigarett och skakade för att det enda jag hade på mig var en jeansjacka och tunna strumpbyxor. Det var trots allt i början av Maj.
Sedan fick jag höra att vodka och komplicerade pojkar inte alls är en bra bladning.
Nästan lite halvt taskigt av gud, mamma och pappa eller ödet, vad det nu är som bestämmer hur vi ska se ut, att jag inte fick vara en aning mer lik de här:
F1 orättvist. INTE alls schyst någonstans. Eh, kramar.
För lite mer än ett år sedan blev jag för första gången kär på riktigt. Så där kippande efter luft på riktigt. Det var december, slaskigt och kallt.
Självklart slutade det med ett tusen dikter, hans ryggtavla överallt och att Stockholm blev så in i helvetes litet.
Men det är så det brukar bli. För när jag inte kunde sova tänkte jag på hur bra allt skulle bli när vi var tillsammans. Hur fint det skulle bli när han skulle ligga bredvid och ta för mycket täcke. Bara hans namn fick min tröja att klibbas fast mot ryggen och mitt hjärta att hoppa ur bröstet.
Nästa dag var jag på en fest på Krukmakargatan. Jag flög som på moln från Mariatorgets tunnelbana bredvid min bästa vän. Vi sjöng Magasinsgatan och my best friend. Så klyschigt töntigt, men sprudlande härligt. Benen ville springa längs gatan och upp för trapporna, men tände en cigarett istället som för att visa mig lugn.
Självklart kysste han en annan flicka den natten, höll hennes hand istället för min. Stockholms sötaste lilla pop flicka med svart, svart hår, späda ben och som säkert visste en miljon mer saker om den tidiga independent musikproduktionen i Storbritannien än mig.
De säger att det som inte dödar gör oss bara starkare, och denna lilla historia är ett ypperligt bevis på det.
Jag överlevde. Dock gick jag inte till skolan på en vecka och grät mest hela tiden, han fanns ju i alla vrår och utrymmen. Men jag överlevde, och nu är jag ett år äldre och nog en liten aning starkare än då. Så nu vet ni.
När det kom snö in i mina kängor var jag nära på att gå sönder. En sån himla jobbig dag i skolan med gäng som skrattar när man går förbi, går in i en och skriker att "det är visst du som är dum i huvudet!" och ångest över att man bara.inte.orkar.med.skolan.och.denna.förbaskade.hysterin.
Men, balett akademin luktar på ett alldeles särskilt sätt. Jag dansade mig svettig bredvid min allra finaste vän Johanna, med en instruktör som antagligen var hög som ett hus.
Och den där pojken luktar också på ett speciellt sätt. Som får mina tröjor att lukta honom.
Eller bloggande flickor med långt blont hår som tycker om vad man skriver.
Det är sådant som håller mig levande dagar då det är mörkt ute både när man går till och från skolan. Och lite sånt här:
Naturbegåvningar på att vara snygga med seven elevens nudelwok. Eh. Puss.
En gång fick jag en kommentar där det stod "du är nog lite för ung för att kunna uppskatta den här stadens skönhet". Kanske inte ordagrant så, men ungefär.
Och jag är nog för ung. För den här staden gör mig antingen så in i helvetes olycklig till att
ibland snudda vid förälskelse. Det finns liksom inget mittemellan.
När jag har gått hem i natten med ett ihåligt hjärta, sparkat på luktstolpar och husen på Wollmar Yxkullsgatan. Lutat mig över ett staket. Andas. Så skriker jag att någon måste ta mig bort från helvetes jävla Stockholm. Nu.
Men när den där personen tar min hand, lutar sig fram för att kunna pussa mig över bord på bortglömda fik. Dansar ut i natten med fina vänner. Och när det går att sitta i parker tills solen går upp igen. Då vill jag ingen annanstans, då vill jag bo här i tusen år.
Idag ska jag på mitt livs första öppna hus, och lösenordet till gymnasieintagningen har kommit. Men när jag och Anna kastar ner varandra i snödrivor, ligger på varandra på trottoaren och skrattar så vi inte kan andas vet jag att jag inte alls är för stor för att känna den där melankoliska kärleken till den här staden.
heheheheheh, jag hade på mig det här idag. bara för att jag är alldeles för lat för att orka ladda min kamera och för att sätta på mig min utstyrsel igen, så är det photobooth bilder som gäller! och så är jag helt slut i huvudet efter all fysik.
Jag skulle kunna skriva om kärlek, hångel och dans tätt tätt intill. Och det är väl i stort sett det enda jag kan. Ibland värker det för djupt ner i hjärteroten bara och det är svårt att sova.
Pojkar har alltid varit det vackraste jag vet. Deras ryggslut. Läpparna, nyckelbenen, handlederna, axlarna, nackarna. Hur de rör sig. Halsen när de pratar. Revbenen.
Jag skulle kunna ligga i en säng med blått överkast bredvid en pojksnacke jag tycker om, för att räkna hans leverfläckar, dra mina fingrar längs hans ryggrad och känna hans jämna hjärtrytm.
Eller drömma om hans sätt att tända en cigarett på. Hur han låter den vila i mungipan, så att när han tittar på mig och ler vinklas den lite snett upp. Hur han vrider sitt huvud lite åt höger när han håller tändaren framför.
”Man kan inte älska när man är femton år”. Jag skakade på huvudet och vände mig om, slängde mig om hans hals och tänkte att äkta kärlek existerar visst i femtonåriga hjärtan. Vad annars är det här?
här kommer ett missanpassat photobooth maraton a lá alice.
det här är alice just nu:
jag orkar inte med det här. och det är tusen gånger roligare att titta på de nya the city avsnitten. valet är inte särskilt svårt. plus att jag saknar elias och mamma lyssnar på ulf lundell och jag blir bara deprimerad av det. så idag är det okej. eh.
idag tänkte jag ser ut såhär. men det gjorde jag inte. jag kommer se ut såhär imorgon dock.
idag såg jag mer ut som en discokula, men på det har jag bara sämst photobooth bilder. fast ni det kan ni ju i och för sig få se. (kan vara första gången i världshistorien som jag lyckas med gif filer. extas)
och det här kan vara en gårdag, som egentligen kan ha sett väldigt mycket likadan ut som den här dagen. stabilt.
Jag minns att jag hade så förbaskat ont i huvudet den där novemberkvällen.
Och att jag tyckte så väldigt synd om mig själv, för att alla bara bytte musik när jag satte på det jag tyckte om och att de suckade så jätte högt.
Tills han plötsligt stod utanför dörren till den gula villan. Och mitt hjärta dunkade oregelbundet på alla sätt som det för ett hjärta går att dunka oregelbundet på när han vinkade genom bussfönstret.
Nu kommer jag aldrig se honom igen, var väl ungefär vad jag tänkte. Det och att jag måste ha sett förjävlig ut.
Nu håller jag hans hand längs gatorna, dricker te ur samma kopp, pussar helst honom hela tiden och alla celler, ådror, nerver och organ ler för att han kan vara så söt utan att veta det.
Utan att veta att jag tycker det och att varendaste centimeter av min kropp också gör det.
Och det är sånt här, mina vänner, som får mig att tro på den här staden, på att våren kommer att komma och på den här planeten.
sån fruktansvärd ångest över att det är tre dagar tills vi slutar skolan. idag har jag ätit en äcklig couscous sallad, försökt värma mig hos en lika frusen pojke utan vantar, kramat på anna och linnea igen och hängt på 60 tills de inte ville ha oss där längre.
had changed into the certain kind of man that could break your heart with his own hands
32 minusgrader. 32 fucking minusgrader har det varit. nu är jag i alla fall hemma, dock är det inte mycket varmare här. och inget varmvatten finns det heller. men min lillebror fyllde 10 år idag! och jag är glad och kär. puss-
I åre är det hur mycket minus grader som helst. Och jag tycker inte alls om skidstugor, men det är rätt okej är uppe. Hade nästan glömt bort hur mycket kul det är att åka skidor. Jag börjar bli en riktig bloggare nu alltså. Upptaderad när jag inte ens har med mig min egen data. Jä. Puss.
Så första dagen på det här året, och det här decenniet.
Jag har köpt ett par nya väldigt läckra shorts från Carin Wester, så jag lämnade aftonklänningen hemma igår kväll. Jag såg lite ut som att jag skulle på begravning. I glitter strumpbyxor.
Jag orkar inte att min lillebror är helt fascinerad av photobooth.
Jag gick hem till den här otroligt snygga bruttan för ett litet tag.
Och träffade dem här också väldigt snygga tjejorna.
För att sedan gå och krama min lillebror och mamma på tolvslaget.
Och framåt småtimmarna träffade jag det flottaste lilla gäng man kan tänka sig, nämligen de här
En rätt galen Nora, en Elisabeth och en Klara.
Nora och Johannes!
Jag var glad när jag gick hemåt. Allt slutade så bra.
