Ligger på ett gammalt trägolv i en hans lägenhet bredvid honom. För att bara röra varandra ibland. Lyssnar på håkan i bakgrunden trots allt. "Kan du inte sätta dig bre dvid mig på balkongen?" Han suckar där han ligger på sängen. "Jag vill bara kunna hålla din hand". Så han reser sig upp och sätter sig på balkonggolvet och jag sätter mina fötter mot hans smala lår. Röker min cigarett och han mimar med till refrängerna och tittar på mig.

Jag har aldrig vetat vad kärlek är. Men jag tror att det är just det här. Och jag har alltid stört mig på par som sitter på biografer sådär nära och kysser varandra alldeles för länge och håller armarna om varandra. Nu är jag där. Och det är fint. Har små interna termer som bara vi två förstår, och att jag inte vill titta på något annat än honom när jag är med honom. Så nu förstår jag. Uppriktigt. Så fint.

Aldrig, aldrig, aldrig igen. Aldrig ge ut ditt hjärta så där igen. Jag som trodde jag hade lärt mig efter alla ändelselösa ensamma, långa nätter. Tårarna, de onda sticken i hjärtat som kommer några gånger varje minut och cigarettfimparna i kaffe koppen på min fönsterbräda som egentligen är alldeles för sorgliga. Mamma skrek mycket på mig, då brukade jag lägga mig på golvet och leka död. Blundade hårt och höll andan så länge jag kunde. Hon suckade och gick därifrån. Ibland kunde jag höra hur hon grät på nätterna. Hon var också ensam.

Sen kom du, och du visste att du kunde röra mig som ingen annan kunde. Du kände hur jag rös till och såg hur håret på min nacke reste sig upp. Dina fingrar brände mot min bleka, bara axel och när det tunna bandet till min klänning föll ner längs armen.

Vi låg för länge i den där alldeles för trånga sängen och bara stirrade. Brutalt och ömt. Inte så mycket blev sagt. Jag var nog lite för tagen av dig och ditt ambivalenta kropps språk. Du såg hur jag med stora ögon betraktade varje steg du tog och varje rörelse du gjorde. Varje ord du sa, och smakade på det. Länge.

Vi rökte cigaretter du hade snott av din mammas nya pojkvän som du hade tappat namnet på, och försökte lära mig spela gitarr. Det slutade med att vi skrek på varandra och dörrar som smälldes igen så hårt att några koppar av det fina porslinet på hyllan i matsalen ramlade ner på golvet. Jag brukade gråta av frustration, ville ju bara visa dig att jag också kan. Vi kastade många tallrikar i golvet och glas i väggarna. Jag sjönk ner i ett hörn, under det där stora fönstret och skakade. Du lade händerna på mina axlar. Förlåt, förlåt, förlåt. Sedan satt vi på ditt tak nätterna igenom och var inte rädda för döden ett dugg.

Egentligen visste jag ju, att jag aldrig kommer att vara något du vill ha. När vi låg där i sängen undrade jag varför jag låg kvar. Jag visste ju att jag tog sönder mig själv lite mer för varje kyss. Men din hals luktade så gott och dina läppar var så mjuka. Dina stora ögon sa för mycket och jag vek undan min blick.

Din tunga smakade rök och uppgivenhet. Sedan tog du min hand och vi gick fram och tillbaks på uppochner vända bakgator, som ingen tycktes bry sig om. Du tog mitt ansikte i dina händer och gav mig ännu en tyst kyss som log lite hånfullt åt mig och sa "du vet vad som väntar". Men jag kunde inte bli rädd, för du gick bredvid och min tröja klibbade fast i min rygg när du drog din hand genom mitt hår och strök den sedan längs min hals och jag var tvungen att kippa efter luft när du tittade på mig under den yviga luggen Det gick bara inte att bry sig om vad som väntade.

Vi ramlade runt på fester och tunnelbanestationer när natten gick mot morgon och jag sa till mig själv "det här kan inte vara något annat än kärlek, det måste vara det".

Tills det inte går längre. Tills man inte kan förneka längre, allt blir för tydligt. Jag var ju aldrig tillräckligt mycket för dig.

Den sista natten, och jag håller dig så hårt jag kan. Krampaktigt. Måste andas. Kan inte. Går inte. Och jag vill inte känna igen mig i sorgliga kärleks låtar, ligga ensam under det sneda taket och glömma bort din portkod och hur dina urtvättade tröjor luktar. Vill inte gråta mer. Ville ju aldrig gråta mer.

jag går runt i som en liten bubbla now days. träffar på en gammal vän på gatan, står och kallpratar och säger "vi måste se snart. vi ses snart!". men vi båda vet att vi inte kommer att göra det. får nytt höstlovs schema, och orkar inte ens klaga på de långa dagarna och det faktum att vi har NO fyra gånger i veckan. orkar inte klaga. tappar bort ett elefant örhänge då och då. likgilitigt. en mamma som är arg och bränner de fattiga riddarna, när jag sa att jag inte ens ville ha från början. en mamma som en timme efter man sagt hejdå, skickar ändlösa sms om hur ledsen hon är för att hon betedde sig så och så, att hon älskar mig. skor som ger mig skoskav, och jag vill bränna upp dom men sen kollar jag på dom och inser att jag älskar de där skorna lite. ipods som dör när man som mest skulle vilja ha den fungerande. böcker jag aldrig vill ska ta slut, som ändå tar slut och gör ett litet tomt hål i magen. allt sånt där. spelar ju egentligen ingen roll. alls.
inte när jag sitter på en båt i skärgården med de finaste armarna omkring mig, som gör mig sådär lugn i hela kroppen. pussar på honom lite då och då. handen omkring hans hals för hans bleka hy liksom skimrar. han skrattar åt mig och kallar mig hycklare när jag vacklar fram och tillbaka om saker. allt och ingenting. dumma saker. låtsas bli lite arg, vänder mig med huvudet bort från honom och fnissar.
eller när vi ligger på bryggan och tittar på stjärnorna (hur klyschigt det än låter) och han säger att jag alltid ska förstöra fina moments (jag slänger ur mig någonting opassande). han vägleder mig på den lilla ojämna stigen upp mot huset. sen somnar jag på hans axel i mitten av American History X.
när han gråter av den gula löken och får mig att skratta. inte kunna sluta. fånigt. sitter på ett berg nära inpå. höra hur tungt han andas när han sover.
för jag förstår att det finns ingen jag hellre skulle vilja vara med än honom.

Hej hej hej! Vi hänger mest i Vitan på dagarna, på kvällarna och har det fint.
Ikväll är det fekke hos Waginder. Igen. Höhö.

January brought a headache
In February, it got even worse
And when you thought it couldn't get more awful
Say hello to March
April brought me to a funeral
Gained another ten pounds in May
But I thought you said summer is going to take the pain away

Up on a roof, looking over the city
All by myself thinking:
There is nowhere I would rather be than here
So why am I not like the others?
And why are you not here with me doing crossword puzzles
Saying: "it's going to be okay
Summer's going to take the pain away
When I'm gone, I promise
It's going to be okay
Summer is going to take the pain away"?


Angående den här fin fina låten. Så tycker jag att sommaren tar bort det onda. Helt och hållet faktiskt.
Puss adjö

Nu ska jag ta tag i den här bloggen när jag har tid och ork och en kamerasladd. Jag och min finaste bästa vän isabella åkte till Spanien i två veckor och hade det underbart. Ni ska få se lite.

Sockerkickar, skrattanfall, gå in i glasdörrar, china restauranger, strängar som går av på billiga gitarrer, dyra sms till en pojke i sverige, the sounds, norrmän, äckliga chips utan smak, gardiner, melongodis, cocosolja och homosexuella rebeller i fina böcker som har gått sönder. Jag har nog aldrig skrattat så mycket, att jag i princip inte kan andas. Sen har vi varit otrolig arga på varandra också, det blir man väl efter tag när man gör allt tillsammans. Fast efteråt har det bara varit roligt. Det enda Spanien saknar är sourcream and onion chips. Och magnus. Fin. Fin. Fin resa.